lila människor
Jag blir lite irriterad på mig själv och mitt humör som jag valt att kalla "kissnödig" vad detta humör innebär har jag själv ännu inte lyckats förstå. En blandning utav självbehag och glädje blandat med en bakom tryckande ilska och frustration. Hur mkt jag än försöker hålla mig fast vid det faktum att jag egentligen är lycklig person som ändå mår rätt bra så måste hela tiden ironiskt nog den här kissnödigheten hela tiden komma. Spelar ingen roll hur mkt jag än tömmer blåsan, den fylls på hela tiden. Inte bara utav coca cola.
Det är som att jag inte tycker att jag förtjänar att vara glad. Trotts mitt klaustrofobiska sinne känner jag mig på nått sätt tryggast där.
Jag vet inte vem jag är utan OCD:n jag hatar den lika mkt som jag älskar att gömma mig bakom den. Precis som en begagnad bil som går sönder på ett nytt ställe så fort att annat lagats rivs gamla sår upp så fort ett annat läkt, om jag bara kunde sluta peta på alla sårskorporna.
Vad jag äntligen insett är att samma korrosion som frätt bort min "humanitet" även bär ansvaret för att försökt kväva min återhämtning i sin linda, nämligen förräderi. Detta ord som skramlat runt i mitt huvud som ett rostigt rakblad varenda gång något gott snett. Nästan ingen från mina föräldrar till kärlekar har levt upp till bilderna de velat ge av sig själva. Jag har nästan på ett sjukligt sätt trott att jag köpt mig fri från förräderi genom att inte lita eller tro på någon, men under den senaste tiden har jag fått uppleva mer av den varan än jag trott varit möjligt, Varje förräderi har varit som ett hammarslag som drivit en påle allt djupare genom mitt bröst.
Jag är trött på att fylla min blåsa, jag skulle vilja få tömma den, en sista gång. Så jag kunde vakna ur min apatiska likgiltighets koma som jag självförsatt mig i.
Jag är kissnödig.
- Jag har har en kompis, han såg lila människor lite överallt sådär. Så staten kom och tog honom. Han gillade inte det. Tiden gick.. och han sa till dom att han inte längre såg lila människor.
- så han blev frisk, det är bra!
-Nej, han ser dem fortfarande.
Skrivet i ett svagt ögonblick
Det är som att jag inte tycker att jag förtjänar att vara glad. Trotts mitt klaustrofobiska sinne känner jag mig på nått sätt tryggast där.
Jag vet inte vem jag är utan OCD:n jag hatar den lika mkt som jag älskar att gömma mig bakom den. Precis som en begagnad bil som går sönder på ett nytt ställe så fort att annat lagats rivs gamla sår upp så fort ett annat läkt, om jag bara kunde sluta peta på alla sårskorporna.
Vad jag äntligen insett är att samma korrosion som frätt bort min "humanitet" även bär ansvaret för att försökt kväva min återhämtning i sin linda, nämligen förräderi. Detta ord som skramlat runt i mitt huvud som ett rostigt rakblad varenda gång något gott snett. Nästan ingen från mina föräldrar till kärlekar har levt upp till bilderna de velat ge av sig själva. Jag har nästan på ett sjukligt sätt trott att jag köpt mig fri från förräderi genom att inte lita eller tro på någon, men under den senaste tiden har jag fått uppleva mer av den varan än jag trott varit möjligt, Varje förräderi har varit som ett hammarslag som drivit en påle allt djupare genom mitt bröst.
Jag är trött på att fylla min blåsa, jag skulle vilja få tömma den, en sista gång. Så jag kunde vakna ur min apatiska likgiltighets koma som jag självförsatt mig i.
Jag är kissnödig.
- Jag har har en kompis, han såg lila människor lite överallt sådär. Så staten kom och tog honom. Han gillade inte det. Tiden gick.. och han sa till dom att han inte längre såg lila människor.
- så han blev frisk, det är bra!
-Nej, han ser dem fortfarande.
Skrivet i ett svagt ögonblick
Kommentarer
Trackback
