smakprov
jag jobbar just nu med tre stycken noveller. två av dom är meningen att va lite mörk humor och den tredje lite mer seriös, kanske den jag känner igen mig mest i. Funderar på att låta den börja med den här monologen.
litet smakprov på ena novellen.
Har jag en originell tanke i mitt huvud, mitt skalliga huvud? Var jag lyckligare kanske jag fick behålla håret.
Livet är kort. Jag måste börja leva. Idag början resten av mitt liv. Jag är en vandrande kliché.
Jag måste verkligen gå till en läkare och få mitt ben kollat. Det är nått fel med det. Tandläkaren ringde igen, om jag slutar skuta upp saker blir jag lyckligare. Allt jag gör är att sitta på min feta röv, om min röv inte va så fet skulle jag va lyckligare. Jag slapp ha skjortan utanpå. Som om det lurar nån. Fetto!
Jag borde börja jogga igen. Minst 8 km om dagen, verkligen lägga manken till den här gången. Kanske börja klättra också.
Jag måste förändra mitt liv. Men hur? Bli förälskad, skaffa flickvän? Jag behöver läsa mera, förbättra mig själv. Tänk om jag skulle ta och lära mig ryska eller nåt? Eller lära mig ett instrument? Jag kunde lära mig kinesiska. Författare som kan tala kinesiska och spela oboe. Det skulle vara coolt. Jag skulle ta och klippa mitt hår kort. Sluta försöka lura mig själv och andra genom att ha ett huvud fullt med hår bara för att det är långt. Det är ju patetiskt. Bara vara naturlig och självsäker. Är de inte det som kvinnor attraheras utav? Men behöver inte vara attraktiva. Men det är inte sant, nuförtiden är det nästan lika mkt press på män att se bra ut som kvinnor. Varför ska jag känna att jag behöver be om ursäkt för min existens? Kanske är det min kemi i hjärnan. Kanske det är den som det är fel på! Den kemin, alla min problem och ångest kan bero på fel kalkylerade kemiska effekter i min hjärna. Helt enkelt en klappkontakt. Jag måste få hjälp med det.
Men jag kommer fortfarande va ful. Inget kan ändra på det.
litet smakprov på ena novellen.
Har jag en originell tanke i mitt huvud, mitt skalliga huvud? Var jag lyckligare kanske jag fick behålla håret.
Livet är kort. Jag måste börja leva. Idag början resten av mitt liv. Jag är en vandrande kliché.
Jag måste verkligen gå till en läkare och få mitt ben kollat. Det är nått fel med det. Tandläkaren ringde igen, om jag slutar skuta upp saker blir jag lyckligare. Allt jag gör är att sitta på min feta röv, om min röv inte va så fet skulle jag va lyckligare. Jag slapp ha skjortan utanpå. Som om det lurar nån. Fetto!
Jag borde börja jogga igen. Minst 8 km om dagen, verkligen lägga manken till den här gången. Kanske börja klättra också.
Jag måste förändra mitt liv. Men hur? Bli förälskad, skaffa flickvän? Jag behöver läsa mera, förbättra mig själv. Tänk om jag skulle ta och lära mig ryska eller nåt? Eller lära mig ett instrument? Jag kunde lära mig kinesiska. Författare som kan tala kinesiska och spela oboe. Det skulle vara coolt. Jag skulle ta och klippa mitt hår kort. Sluta försöka lura mig själv och andra genom att ha ett huvud fullt med hår bara för att det är långt. Det är ju patetiskt. Bara vara naturlig och självsäker. Är de inte det som kvinnor attraheras utav? Men behöver inte vara attraktiva. Men det är inte sant, nuförtiden är det nästan lika mkt press på män att se bra ut som kvinnor. Varför ska jag känna att jag behöver be om ursäkt för min existens? Kanske är det min kemi i hjärnan. Kanske det är den som det är fel på! Den kemin, alla min problem och ångest kan bero på fel kalkylerade kemiska effekter i min hjärna. Helt enkelt en klappkontakt. Jag måste få hjälp med det.
Men jag kommer fortfarande va ful. Inget kan ändra på det.
Kommentarer
Trackback
